En del av resan

2015 flyttade en femtonåring från Västerås till Motala för att börja på triathlongymnasiet. Några år tidigare hade han flyttat från Portugal till Sverige tillsammans med sin familj.
Att flytta till ett nytt land innebär en omställning. Ett nytt språk, en annan kultur och svenska vintrar. Att dessutom flytta hemifrån som 15–16-åring, bort från familj och vänner, är en stor förändring.
Han tog sig an utmaningen och fortsatte att utvecklas, genom både motgångar och framgångar.
I september 2026 blev Vasco Vilaça världsmästare i Pontevedra.
It takes a village
När Vasco kom till Motala hade han redan med sig mycket, trots sin unga ålder. Hans föräldrar och hans första tränare, Rudi Bernardo, hade gett honom en tro på den egna förmågan och en stor portion nyfikenhet.
Vi tränade Vasco från 2015 till mars 2022. Marcus Wernström var hans simtränare på RIG i Motala och när Vasco senare studerade vid Linköpings universitet simmade han med Andres Holmertz i LASS.
Simningen var hans svagaste gren när han kom till Sverige. Med Marcus och Andres utvecklades den till en av hans starka grenar. Runt omkring fanns också hela gänget på RIG och LiU, träningskompisar och andra människor som bidrog till en vardag där det var enkelt att träna och trivas. Vi brukade skämta om att Vasco var Portugals billigaste elitinvestering någonsin.
Bakom skämtet finns en tanke som jag tycker är värd att lyfta. Grunden lades inte i ett stort program med en stor budget, utan i en ganska vanlig svensk vardag med en gymnasieskola, en simklubb (Motala SS), ett universitet och människor som var engagerade.
Min erfarenhet är att det inte alltid krävs stora resurser för att skapa en bra utvecklingsmiljö. Det handlar minst lika mycket om människorna runt idrottaren – att de sätter henne eller honom i centrum, förstår vad som krävs och samarbetar.
Under åren i Motala vann Vasco ungdoms-EM 2016, blev junioreuropamästare och tvåa på junior-VM 2017. Han fortsatte sedan att utvecklas och tog silver på senior-VM 2020, redan som tjugoåring.
Våren 2022 hade vi tränat Vasco i sju år och det var dags för honom att gå vidare. Valet föll på Joel Filliol och Drew Box i JFTcrew i Girona. Där kom han in i en träningsmiljö med några av världens bästa triathleter och tränare med lång erfarenhet av internationell elitidrott.
Femteplatsen i OS i Paris 2024, bronset i världsmästerskapsserien 2025 och världsmästartiteln 2026 visar vilket fantastiskt jobb Joel, Drew och framför allt Vasco har gjort. Men det som imponerar mest på mig är inte de enskilda placeringarna, utan jämnheten. Att kunna leverera på hög nivå, lopp efter lopp, och samtidigt bli lite vassare år efter år.
Vad vi gjorde
Våren 2018 höll jag en föreläsning i Portugal om hur Vasco tränade. En av bilderna i presentationen som jag fortfarande tycker håller var Stephen Seilers pyramid över uthållighetsträningens olika delar. Längst ner finns träningsfrekvens och volym. Ovanpå det kommer fördelningen mellan lätt och hård träning, följt av hur säsongen planeras. Högst upp ligger formtoppningen inför en viktig tävling. Poängen är enkel: för juniorer är det grunderna som bär, och toppen av pyramiden är sekundär.
För oss handlade därför det mesta om ganska grundläggande saker. Vi jobbade med grunderna och försökte göra dem så bra vi kunde. I praktiken betydde det regelbunden träning i alla tre grenarna, vecka efter vecka, med en bra balans mellan lättare och hårdare pass. De hårdare passen var kontrollerade och styrdes av känsla och tempo, så långt det var möjligt med en ung idrottare.
Utöver själva träningen arbetade vi också med sådant som jag tycker är minst lika viktigt under junioråren:
Att lära känna sig själv och förstå sina egna reaktioner.
Att kunna hantera olika situationer, både i träning och tävling.
Att förstå processen och se helheten över tid.
Att bygga tilltro till den egna förmågan.
Att kunna träna utan att varje pass behöver bli ett bevis på hur bra man är.
Vasco hade en hög arbetsmoral och en stark vilja. En stor del av vårt arbete handlade därför om att bromsa, ha tålamod och ibland påminna både honom och oss själva om att det fanns gott om tid.
Han var också en bra lyssnare. Han testade, utvärderade och när han märkte att något fungerade tog han det till sig och byggde vidare. På så sätt utvecklades både träningen och hans förståelse för vad som krävdes, år för år.
Några lärdomar
Ser man tillbaka gjorde vi absolut inte allt rätt. Det finns saker jag skulle ha gjort annorlunda i dag, med de erfarenheter jag har fått sedan dess. Det är också en del av tränaruppdraget: att hela tiden lära sig, omvärdera och bli lite bättre.
Det viktigaste är att inte göra avkall på det som behövs för en lång utveckling: att hålla sig hel och frisk, lämna utrymme för fortsatt utveckling och behålla lusten att träna.
Här är några erfarenheter från åren med Vasco som jag fortfarande har med mig – och som gäller oavsett nivå.
Ha tålamod med utvecklingen
Utveckling tar oftast längre tid än man tror. Det gäller både idrottare och tränare. Det är lätt att bli upptagen av nästa tävling, nästa nivå eller nästa resultat. Men det är arbetet över tid som gör skillnad längre fram.
Skapa balans över tid
För att kunna träna regelbundet och relativt mycket över tid behöver det finnas en bra balans mellan belastning och återhämtning. Det behövs också en viss lättsamhet i hur vi tar oss an det vi gör.
En sak som vi ibland hade svårt med var att hålla rätt fart på både lätta och hårdare pass. När viljan att träna och utvecklas är stor är det lätt att skruva upp intensiteten lite för ofta.
Samtidigt är träningen bara en del av vardagen. Sömn, mat, skola, relationer och allt annat som händer påverkar också förutsättningarna att utvecklas. För unga idrottare kan det vara svårt att få ihop alla delar och förstå hur viktiga de är. Här behöver tränare och föräldrar hjälpas åt att stötta idrottarna i det.
Använd tävlingarna i utvecklingen
En genomtänkt tävlingsplan är minst lika viktig som en genomtänkt träningsplan.
Det behöver finnas utrymme för träning mellan tävlingarna och olika tävlingar kan ha olika syften. Ibland handlar det om att försöka vinna, ibland om att lära sig tävla och ibland om att få erfarenhet av en högre nivå.
När det går bra är det lätt att vilja göra mer. Nästa nivå lockar och resultaten kan skapa förväntningar både hos idrottaren och omgivningen. Då är tränarens uppgift att hålla igen, ge perspektiv och hjälpa alla att se vad som är viktigast just nu.
Var närvarande och våga anpassa planen
En träningsplan är en riktning, inte ett facit. Idrottaren kommer till träningen med olika dagsform varje dag. Det kräver att man lyssnar, observerar och är beredd att justera. Ibland behöver man hålla fast vid planen, ibland behöver man tänka om. Det handlar också om att uppmärksamma det som inte alltid uttrycks i ord.
Bygg en bra miljö
Träningsgruppen, rutinerna, tränarna och människorna runt omkring påverkar vardagen mer än man ibland tänker på. En bra miljö kan göra det enklare att träna regelbundet, ta ansvar och utvecklas tillsammans, även de dagar då motivationen inte är på topp. Men den uppstår inte av sig själv. Den behöver byggas hela tiden, precis som träningen.
Som tränare behöver man också fortsätta utveckla sin egen grund – och den handlar om mer än träningslära. Ofta tänker vi att träningen behöver vara på plats först, men psykologi och pedagogik kan vara lika viktiga. Ibland är det faktiskt där man behöver börja.
Jag har också lärt mig att vara nyfiken på nya metoder, men samtidigt kritisk till snabba lösningar. Vi fastnar gärna i vad som skiljer framgångsrika idrottare åt. Ofta finns det minst lika mycket att lära av det de har gemensamt.
Och kanske viktigast av allt: omge dig med andra duktiga tränare. För min egen utveckling har mentorer och kollegor att lära av, bolla med och bli utmanad av betytt mer än det mesta.
Till dig som är junior
Var nyfiken, lär känna dig själv och försök förstå varför du tränar som du gör. Ta hand om kroppen, ge träningen tid och kom ihåg att det finns ett liv även utanför idrotten.
Du behöver inte bevisa allt på nästa träning eller tävling. Det finns tid att lära av dem som har gått vägen före dig – och att göra det till ditt eget. Och kom ihåg att inte bara titta på vad de bästa seniorerna gör i dag, utan på vad de gjorde när de var i din ålder.
En gemensam resa
Till sist tror jag att en viktig del av en bra utvecklingsmiljö är att människorna runt idrottaren har en gemensam förståelse för riktningen och för sina olika roller.
Tränare, idrottare, föräldrar, klubb, skola och förbund behöver inte alltid tycka lika eller ha exakt samma perspektiv. Men det underlättar när man förstår varandras uppdrag, kan prata med varandra och drar åt samma håll för idrottarens skull.
Vasco är den som har gjort jobbet och tagit sig hela vägen till världstoppen. Vi andra har fått vara med på olika delar av resan och bidra med det vi kunde.
It takes a village. Och byn måste vara överens om vart den är på väg – och förstå vad som krävs för att komma dit.